.

Månljus. Det vackra månljuset som alltid lättade mitt hjärtas röst. Vart är det nu? Finns det kvar där ute någonstans? Kan det åter bli hämtat och återigen vagga in mig i den härliga vinden före stormen? Kan jag få känna, se och vidröra det nu, när jag behöver det? Snälla, kan jag det?

Du räddade mig idag. Gungade in mig i en känsla av fumlade glädje och okontrollerade skratt. Fick mig åter att smaka på nyfunnen kärlek till något mycket starkare och mycket mer kraftfullt än förälskelse. Nämligen de renaste av en vänskap.

Jag ler inombord när jag är med dig. Låter de värdefulla i dig dränka mig med nonsens och prat om ingenting. Det värmer mig, även när jag är som kallast och som allra mest frusen. Vet du det? Vet du om att du gör mig lite starkare, lite bättre som person?

Jag minns när vi låg skavfötters i min säng och diskuterade livet i allmänhet. Ingen av oss grät, men vi visste att det befann sig tusen tårar bakom ögonvrån. Dem behövde inte rinna bort, dem känndes ändå, även bakom den andras synvilla. Vi smakade varandras glädje, smuttade på varandras sorg den natten. Den var liksom delad, men ändå inte gemensam.

Jag kommer alltid att uppskatta din närhet. Det är helt enkelt något jag bara vet. Något jag helt enkelt bara vill, för alltid mer.

Den enda önskningen som kittlar när jag stänger ögonlocken igen är månljuset. Det vackra månljuset. Låt mig få smaka på det igen, och låt den dova klangen gunga in mig i vinden före stormen. Kan jag få känna, se och vidröra det nu, när jag behöver det? Snälla, kan jag det?

.. Min käraste vän, för alltid mer!