.

En gång i tiden var isen mitt liv, mitt andra hem, där jag kände mig som allra tryggast. Varenda morgon, dag och kväll rann samman där, och jag ville aldrig släppa taget. Aldrig sluta åka.
Men det gjorde jag. Och nu har jag inte stått i ett par skridskor på tre år, bortsett från en gång på idrotten. Det är inte okej, och därför ska jag ändra på det. Imorgon är det skridskor på vallen med sötkorvarna som gäller.

Efter det blir det mys med Tessie och Mickis, och det är efterlängtat.

(bara för att jag aldrig bjuder bildmässigt på mig själv enligt P.)