.

Det känns som om världen redan har gått och lagt sig runt omkring. Som om världen inte längre finns här intill. Det är en konstig känsla, nästan som att man både inte lever och lever mer än någonsin. Så där, på samma gång.

Jag har känt min morfar bredvid mig hela dagen. Från morgon till kväll. Ibland har det känts så nära att jag kunnat tyda hans tunga andetag emot min hud. Hans händer omfamnande omkring det nu tomma skalet av mig själv. Jag har velat skrika ibland. Högt. Nej. Högre, och nästan högre än det ändå. Och i alla skrik har jag räknat ut att inte ens 35 000 decibell högre toner skulle göra att han hörde mig. Min morfar. Han jag vill ska höra mig nu.

Jag saknar honom idag. Lite mer än vad jag någonsin har gjort.

Men Pauline har gjort mig stark, utan att veta om det själv. Hon har lånat mig hennes vingar för att flyga ibland, när mina inte hållt. För att rädda mig när jorden har kännts för ond. Idag räddade hon mig med ord om en liten hårig kanin. En med små öron, likt en katt. En mycket liten hermelin. Ja, en sådann räddade hon mig med idag. En sex veckor gammal hermelin bebis.

För i varje nytt liv, finns en gammal själ, och för mig kommer alltid hennes nya hermelin påminna om morfar. Inte för att jag tror hans själ ligger i tussen, utan för att. Ja, för att den kom, när han försvann. När jag insåg att han gjorde det.

Och jag vill tacka Pauline för att hon finns, hon med. För i varje svag människa behövs det en stark. Och starkare än Pauline kan man inte vara. Inte i min värld. Kanske inte i någon annans värld heller, bara att andra inte vet. Inte vet det som jag vet.

Och medans jag sitter här med morfar bredvid, på vårat eget lilla vis, mår jag bäst i hela världen, men ändå sämst ändå. För ju närmare han nu kommer, ju mer saknar jag honom ändå. Det är som om det svider. Som om huden brinner.

Och jag brinner snart upp. Brinner upp av alla gåtor som han löst. Av alla sagor från barnaben som han mig lärt, och nu aldrig någonsin kan ta mig ifrån. Och någonstans bland alla tårar vill jag ändå le. Le för att jag haft det jag haft. Le för att jag fick ha den bästa morfar'n man kunde få.

Och för att Pauline fått en hermelin. En liten med små öron, likt en katt. För jag vet att hon är glad. Och när hon är glad, vet jag att hon ler. Och hennes léende är det finaste som jag vet.

Jag saknar henne idag, hon med. Bara för att hon är hon, och inte här. Men imorgon är hon här, och jag ska få se hennes hermelin. Den lilla, ni vet. Den med små öron och små busiga ögon. Den är vit, sa Pauline. Med svarta fläckar på. Ibland har jag beskrivit livet så förut.
 
Som vitt. Vitt med svarta fläckar på. Pauline är min vita färg, och jag vet att hon kommer rädda mig när morfar snart flyger iväg. Att hon kommer vilja krama mig när jag gråter. Det gör mig varm. Mycket varm. Som om det smälter en bit av det annars svarta.

Och för att idag ska bli imorgon, och inte lika skrämmande mer, lockar sängen mig nu mer än någonsin. Och när jag vaknar kommer morfar ha pussat mig adjö, och jag kommer gråta. Mycket, och lite till, och till och med lite till ändå.

Men det är det värt, för även fast hans närhet gör ont. Är det, det vackraste jag kan få.
Ändå.