.

I övermorgon åker jag till Karlskoga. Jag önskar att jag kunde säga att det var för alltid. Att jag aldrig mer skulle återvända hit, men det ska jag. Jag kommer hem redan på söndag tyvärr, men förhoppningsvis blir det en tripp till landet direkt då. Jag behöver verkligen lugn och ro, och här får jag inte andas en sekund. Inte en enda. Vart jag än är har jag hundra krav på mig, och nu med den kommande utredningen av det värsta som jag varit med om, känns allting bara ännu mer hopplöst. Som om jag inte ens orkar lämna min säng nå mer, eller ta ett enda andetag extra. Fast visserligen är jag inte trygg i min säng heller. Det är där som jag alltid faller, rasar, dör och försvinner lite extra. Så uteslutande nog blir den enda platsen att samla ork på ändå här. Här framför datorn, med ett word-dokument redo att raderas. Precis som för en liten stund sedan.

Jag ska avsluta det här nu, och gå ut på en lång promenad istället. Fler inlägg blir det inte idag. Förhoppningsvis kan jag låta bli att gråta inatt nämligen, och istället få ett par timmars sömn. Jag ligger efter på den fronten känner jag. Men å andra sidan, vilken front ligger jag inte efter på just nu? Jag har tappat kontrollen igen. Jag behöver den hjälp jag inte längre har. Jag behöver dig. Dig och dina nyckelben, eller kanske en kvarlämnad tröja där din värme inte riktigt lämnat tyget än. Ja, bara det skulle nog hjälpa för en stund. Men inte ens det har jag.