.

Jag vet egentligen inte varför jag gjorde det. Jag tvingade mig själv att höra varje ord och tonbyte, varenda liten vers i hela låten. Allting satt kvar som om jag hade hört den senast igår, men i själva verket har jag undvikit den i över två år. Jag har sprungit ut ifrån vartendra rum varje gång jag hört introt komma igång, bett folk att stänga av, och i min ensamhet börjat gråta av bara blotta tanken av tonerna i den.

Det är så otroligt många minnen som dyker upp mellan alla dens rader. Så otroligt många stunder som återigen kommer fram. Bara blotta tanken på dem kan slå hela min kropp ur balans. Få mina händer att skaka och hela min mage att kallsvettas av rädsla. Det finns inga ord för det.

Det är tortyr att bara tänka tanken att trycka på play när den låten är på tur.
Ändå tvingade jag mig själv. Ändå lyssnade jag på varenda ord. Om och om igen.

Jag tror det kallas att se sina rädslor i vitögat.