.

Jag lät illusionen av dina krigsskadade armar lämna mina bara axlar samtidigt som mannen jag så länge underskattat, sjöng direkt till mitt hjärta. 

För det visade sig till slut. Allt det vi så länge pratat om. Vår kärlek. Ja, just den här. Den kan aldrig någonsin dö, men aldrig heller vara vid liv.

Så ensam och tom vandrade jag hem i Borlänge-regn. Denna gång, inte för full, inte heller för glad. Ty en bit av mitt hjärta stannade kvar bland alla förbipasserande langos-tält och kärleks tungor.

Jag vet inte längre vem jag är. Jag vet bara att jag är tom.
Ty någonstans i Borlänge-regn bröt kriget inom mig ut till slut.