.

Kanske handlar det bara om förvirring. Desperata tankegångar. Jag har ingen förklaring. Jag vet bara att mitt hjärta är ur balans. Att jag för alltid mer kommer att sakna dig, morfar.
Jag verkligen önskar att jag hade förmågan att beröra. Då skulle jag skriva dig odödlig i ett tal, morfar. Då skulle jag ha skrivit någonting så meningsfullt att hela kyrkan skulle fallit i gråt. Men jag kan inte. Jag är ledsen, morfar. Jag har inte kunskapen att skapa någonting sådant. Jag har försökt, men för varje gång hamnar det bara fler och fler vita ark på mitt golv. Naturen går sönder, morfar. Likt som jag gör utan dig. Det är näst intill inte värt det, även då du är värd precis allting. Nej. Kanske måste jag nöja mig med att säga att jag saknar dig. Att jag för alltid mer kommer att hålla dig kär. Att du för alltid mer kommer att få vara med i varenda steg som jag tar. Att du var den absolut bästa morfar'n som jag kunde få.

Morfar. Jag älskar dig. Jag önskar att jag hade berättat det innan du försvann, men jag älskar dig. Jag ska göra dig stolt en dag. Jag lovar dig. Du ska få vara stolt över mig.

Sov sött, min morfar. Ta hand om alla änglar åt mig. Få dem att sätta mitt hjärta i balans igen.