.

Många gånger har jag frågat mig själv hur det kommer att bli. Hur det kommer att kännas när jag återigen har dig hemma. När jag får krama om dig, känna din doft smeka min hud. Låta våran vänskap återigen övertyga hela arlanda om att den aldrig går att radera. Inte ens med flera hundra dagar isär, utan närhet. Hur många tårar det är som kommer att gå åt. Hur mycket jag kommer inse att mitt liv, helt plötsligt, kommer att nå ett steg närmare komplett igen. Det känns så overkligt.

Jag har dig här, i mitt rum, om sex dagar. Om sex dagar, älskling. Det går snart att räkna alla dagar som är kvar på en hand. Inte två, utan en. En, älskling, bara en. Det känns så otroligt annorlunda. Så otroligt jävla bra, och jag har aldrig tidigare insett hur ofattbart mycket jag verkligen har saknat dig egentligen.

Jag tycker om dig så obeskrivligt mycket. Du vet så mycket, som ingen annan vet, och även fast att vi varit flera sjömil isär, har närheten varit dominant hela tiden. Vi har hela tiden pratat, skrattat och gråtit tillsammans. Delat stunder. Snart kan vi även vara delaktiga i varandras händelser. Det är sjukt, älskling. Helt jävla sjukt bra.

Du kommer alltid att vara en del av mig, älskling. Alltid. Glöm aldrig det.
Det finns inga händelser som kan radera ut oss. Bara göra oss starkare. Det har vi nu bevisat.

Du är efterlängtad. Helt sjukt jävla efterlängtad. Tro aldrig någonting annat, älskling.