.

Det har varit fullt upp hela den här veckan, så äntligen. Äntligen får jag rum att andas. Att tänka fritt. Det var ett bra tag sedan sist. Nästan en hel vecka sedan, men den veckan som passerat. Oj, säger jag bara. Den veckan har gett mig så otroligt mycket, men samtidigt även  fått mig att gå miste om en hel del. Någonting uppenbart som jag gått miste om, ja du. Det är mina fina hjärnceller. Stackarna alltså. Dem har inte haft det lätt.

Min skolavslutning ägde rum i onsdags. Det var en mysig dag. Solen gassade, och skratt hördes från hela edsbergsparken, och de där glada ljuden. De sitter fortfarande kvar innanför mitt skallben tillsammans med känslan av att jag faktiskt klarade av det. Att jag klarade av tvåan, så nu gott folk, nu är det bara ett år kvar, sedan är jag fri. Sedan är det jag som kan stå på dem där flaken och skrika att jag tagit studenten. Att jag är så förbannat jävla bra, och så kan jag mena det också. Inte bara låtsas.

På torsdagen stod nämligen  jag, Pauline och Tess tillsammans i student-vimmlet och försökte hysteriskt leta reda på alla studenter som vi faktiskt kände. Vi hittade inte ens hälften, men David, Claes och Makish hittade vi. En liten applåd är vi värda, även fast att vi faktiskt hittade dem tackvare den vackra uppfinningen, mobiltelefon.
Vi, små tjejer, följde då hursomhelst med David in i studenternas värld, och upp på elflaket. Elflaket som gjorde oss alla ett öl-regn rikare och en röst fattigare. I alla fall om man frågar mig och David. Våra röster är idag finare än någonsin.

Och oj vad jag längtar nu. Nästa år, säger jag bara. Ja, nästa år så står jag där igen, och då. Då låtsas jag inte bara. Då är jag student. Då är det dags att skrika halsen av sig igen, och för en gångs skull mena de utkommande orden.