.

Solen ligger naken på andra sidan horisonten när min kropp lämnar den vita sängen. Jag känner en rysning färdas från huvud till tå, och kan helt plötsligt inte finna en enda anledning till att faktiskt le.

"Din morfars kropp dör sakta ut nu", viskar mamma ifrån köket. Några sekunder senare sprínger hon iväg för att möta upp honom en sista gång. Min moster och mormor kommer hack i häl. Dem vill alla ta farväl av dig, morfar. Dem vill alla dig väl, även jag som inte följer med. Glöm inte det, morfar. Lova mig att aldrig glömma det.

Jag önskar att du kunde se det här, morfar. Att du kunde få ta del av mina ord. För vet du morfar? Mitt mål med livet ska vara att skriva dig odödlig en dag. Att få alla människor att minnas dig för den underbara person som du är. Jag ska lyckas en dag, morfar. En dag ska din livshistora vara känd. En dag ska du vara ännu mer älskad än idag, även fast du redan idag är det finaste många av oss mött. Vi älskar dig så djupt, morfar. Alla av oss som stått dig nära. Det finns inget undantag. Glöm aldrig det, morfar

Jag är en av väldigt många som idag fäller en tår för dig, morfar. Jag är en av väldigt många som idag ber på mina bara knän att du får det bra. Att ditt liv som snart avtar, möts upp av någonting bättre. Någonting mycket bättre för dig.

Jag kommer att sakna dig varje dag i mitt liv, morfar, men jag vet att du kommer att se efter mig nu. Att du för alltid mer kommer att hålla upp min sol.

Jag kommer aldrig att glömma. Aldrig någonsin att glömma det du har gjort för mig.