.

Det är söndagmorgon och jag vaknar av det där som en gång gjorde mig lycklig, men som idag gnager i mig som ett nattsvart eko. Jag försöker lönnlöst skaka av mig känslan, men inga danssteg hjälper. Känslan sitter kvar och jag önskar mig bakåt i tiden. Bakåt i tiden med dig.

Ibland undrar jag hur patetisk jag är som inte klarar av att släppa taget, och vad det egentligen är som får mig att hänga kvar, men när jag ser din blick påminns jag. Det är dig jag håller kär, så där djupt inom mig.

Jag trodde inte att jag skulle falla för någon så som jag föll för dig. Jag trodde inte ens att det var möjligt, men hur skulle jag kunna blunda för din charm och dina läppar? Dem där läpparna som kunde kyssa bort även den mest ihållande sorten av ensamheten. Kyssarna som fick en att glömma allting bakom sig och även allting framför sig. Jag mådde så bra med dig. Så ofantligt bra. Varför kunde jag inte få stanna kvar? Varför kunde jag inte få älska och bli älskad så som jag bad om? Bad om i varje ensam stund. Åh snälla Gud, ge mig dig tillbaka! Ingen kommer att kunna älska dig så som jag var kapabell till.

Jag vet att jag kan finna en till som du någon gång, någonstans, men frågan är om det är värt mödan. Om jag kommer att klara av att söka bortom gränserna för att återigen finna så glänsande ögon som dina. Eller om jag någonsin kommer att få chansen. Chansen att älska. Det är ju trotsallt som dem säger, kärlek är en gång i en livstid, en gång i en verklighet, så kanske är jag fast vid dig. Kanske kommer jag alltid att vara.

Det enda jag kan göra är att önska mig bakåt i tiden. Bakåt i tiden med dig.

Hjärtat ramlar lös igen.