.

De rinner ord från mina sorgskadade lungor. Jag försöker torka undan, men allting bara forsar. Det rinner bara mer och mer. Jag kan inte stoppa, kan inte lugna ner deras frekventa rörelse. Ord rinner av mig, försvinner, torkar ut och dör. Jag vill stoppa processen. Stanna dens utveckling, men meningar skapas ändå. Jag kan inte låta bli. Bokstäver kastas om i en enda röra. Sakta ser jag vad som skapas. Meningar tydnar.

.. Jag tror jag avdgudar dig. Jag tror jag alltid gjort.

Hjärtat värker och pulserar helt plötsligt minst fyra frekvenser åt fel håll. Jag är skadad, blödande och trasig. Tankar rasar ner i sjöar av ord, bokstäver, punkter, komman och uttropstecken, och försvinner. Försvinner bort.

Jag vill inte avguda. Vill inte tycka om.
Men jag tror jag gör. Jag tror jag alltid gjort.

Vart är min sagohjälte?
Han skulle behövas nu.