.

Jag går fram och tillbaka med en ständig ovishet. Kunskapen om livet går upp och ner i en ständig bergodalbana hela tiden. Jag försöker verkligen att laga det jag tagit sönder, men påminns hela tiden om att jag inte duger. Jag är inte kapabell till att vara så bra som jag vill vara. Jag antar att livet är så. Aldrig får man vara helt glad, som min gamla textlärare alltid sa. Det var hennes kloka, men dystra levnadsmotto. Kanske är livet så?

Jag har förstått att ingenting kommer bli som förut, i alla fall inte på länge. Den här gången får jag bara stå och se på medans min värld går förbi. Kika igenom hålet i min mage och påminna mig själv, jag är inte värd mer denna gång. Nej, denna gång duger ingenting. Det är min tur att synda.

Jag har gråtit mig skakandes av rädslan för att mista hoppet. Jag har börjat vandra emot väggen. Den är nära nu, men ibland även väldigt långt borta. Jag har de vackraste änglarna runt mig som stöttar, förstår och ger mig visdomsord, som får mitt huvud att hållas högt. Nästa gång vet jag. Ja, nästa gång vet jag att man verkligen måste tänka, fokusera, vrida och vända och se alla situationer från alla håll innan man gör något. Det som inte ses konstigt för dig, kan vara livsavgörande för en annan.

Förutom konflikten som tagit upp den mesta tiden i mitt huvud, för många anledningar, har mycket annat flygit runt där. Den människa som en gång i tiden stod allra närmast mitt hjärta har krympt till en myra i betydelse. Ord som att jag var det viktigaste i dens liv, ses nu bara som tomma ord från något tomt inre. Ett inre som blott kanske inte ens finns. Ett hjärta av guld som jag envisade mig om att tro att den hade, visade sig i alla fall vara en bluff. Så mycket lögner du fått mig att smaka på, så mycket brustna löften du gett. Jag har aldrig sett på maken. Hur ska jag någonsin kunna tro dig igen? Jag trodde att du var något speciellt. Jag antar att jag haft fel rakt igenom.

Igår vart också rätt dramatiskt. Om jag borde skriva om det här vet jag inte. Kanske är det bäst att låta bli. Det är huvudpersonens uppgift att sätta det i uppmärksamhet om hon nu känner för det. Men jag vill att du ska veta att många av mina tankar är hos dig. Jag finns här för dig genom allt. Jag vill verkligen att du ska veta det. Du är en av mina absolut bästa vänner.

Åh. Att skriva, eller att inte skriva mer. Jag vet faktiskt inte. Att skriva av sig allt är så ofattbart skönt, men allt låter så otroligt tragiskt. Är mitt liv så tragiskt? Nej, egentligen inte, men ord formas ofta åt det negativa hållet. Jag mår väldigt bra egentligen. Jag har lärt mig se vad som är viktigt i livet och att det absolut finaste man kan ha, går bredvid min sida hela tiden. Riktiga vänner kallas det för, och även dem kan fela. Det har jag lärt mig. Det vackraste en människa kan göra är att förlåta en annan som vet att den gjort fel. Det är ofta dem som inte sviker igen.