.

Nu är det tjugo minuter kvar tills det är dags att springa till bussen. Tjugo minuter kvar tills jag ska vara på väg till skolan. Snart kommer paniken. Snart kommer den kittla mig mållös. Jag vet det så väl. Sista geografi-uppgiften är idag. Jisses, säger jag bara. Jag är långt ifrån redo. Jag behöver bara få g på den, och jag vet att det inte spelar någon roll alls om det blir något högre betyg. Min slutliga bokstav är redan satt, och kan inte förändras till något bättre, men rädslan att få under godkänt-linjen svider. Jag skulle inte klara av att få gå om den där förbaskade kursen. Usch, usch, usch. Nu hoppas jag bannemig att alla ni där ute håller tummen för mig. Det behövs.

Efter skolan hoppas jag på att kunna lura med mig min finaste Pauline till stan eller kista. Jag behöver inhandla ett par nya skor, eller ett par nya sommartoppar. Har hon ingen lust så får jag ta det imorgon istället, men det skulle vara skönt att få det gjort idag. Paniken över att inte ha ett par vettiga skor att sätta på sig, känns inte okej. Men, men, mitt huvumål idag är att bara få träffa gullrumpan. Jag har inte ens sett henne på näst intill en hel vecka. Japp. Jag såg henne sist vid brasan i fredags. Det är inte okej. Inte, inte, inte! Jag saknar den där filurens underbart söta léende och kloka ord. Jag tror att dem är en del av det livselexir som jag behöver för att vara glad.

Vad som händer på nattens sena timmar väntas att se. Kanske ett fartfyllt äventyr med någon söt sak? Det är bara att skicka iväg ett sms om någon har förslag. Jag klagar då inte.