.

Jag tänker alltid på dig om kvällarna i maj. Det var vid den tidpunkten som allting tog fart. Som mitt hjärta för första gången dedikerades bort till någon annan.
Jag var så lycklig över att känna kapiciteten att röra, lyssna och att älska. Kapiciteten att känna mig berörd till gåshud genom bara några ynka ord, som "vi ses imorrn".

Det har nu gått månader sedan sist vi hördes av. Jag har inte fått se dig andas på flera dar. Jag känner mig alldeles halv. Ja, helt tom i min själ.
För jag vet. Verkligen vet att jag älskar dig än idag. Jag kan inte låta bli. Min vita flagga hissas upp till sin topp. Kapitulationen är kommen, och det enda som finns kvar att göra,
är att återigen upprepa de ord som skär inom mig allra mest:

Vi kommer inte att ses imorrn.

Det är ett hopplöst liv som vi lever. Kvack.