.

Det har varit ett mycket lärorikt år för oss båda två. Saker har förändrats, känslor har utvecklats och tankar har blivit helt utbytta, näst intill helt oidentiska från förut. Ingen av oss är samma människa idag, som för tio månader sedan. Inte ens i närheten.

Men då, för 10 månader sedan, visste jag att jag sa hej då till någon som skulle återkomma till mitt liv. Att jag sa hej då till någon som skulle komma tillbaka och stanna för alltid. En vän att räkna med i alla väder och med alla sorters känslor som man kan klä sig i. Ilska, hat, kärlek, sorg och lycka. Renodlad lycka till och med. En sådann som du ger mig ibland.

Det har varit läskigt, hela den här resan, även för mig. Jag har varit utan det gulligaste jag vet i nästan ett helt år. Jag har fått läsa mig till hennes förändringar och läskigt nog, knappt hört hennes röst på hela tiden. Minns jag den ens? Skulle jag veta att det var hon, om jag hörde hennes röst på långt avstånd? Skulle jag reagera och springa in i hennes armar så som jag planerat att göra om tre veckor? Skulle jag det?

Åh. Älskling. Snart är våran tid isär slut. Snart är du här. Snart räddar du mig igen, och jag vet att även fast att tiden har förändrat oss, kan ingen förändra det vi är för varandra. 

Bara din röst kommer få mina ögon att tåras -
Som jag har saknat den och dig, min älskade Millaplutt!