.

Ibland finner jag all lycka som jag behöver nergrävd i din famn. Ja, ibland kan du verkligen få mig på gott humör. Det läskigaste är bara att det inte håller i längden. Du är ett mysterium som man inte ens kan lösa när man står dig som närmast. Det är både utmanande och otroligt långtråkigt på samma gång. Man vet att du aldrig kommer bli en klarhet, en självklarhet i ens liv. På något sätt är de just det som får en attraherad, men även just det som får en att inte vilja nå mer. Man tröttnar på att alltid kämpa sig upp till samma steg som man stod dagen innan, för att verken kunna ta sig högre upp, eller längre ner på skalan. Ja, till slut ger man upp, vännen. Till slut ser man ingen mening mer.

Vi har visserligen vandrat tre steg högre upp än vad vi någonsin varit, men samtidigt. De tog sin tid, och jag kan inte spilla mer tid på någonting som kan utmynnas till att bli just...

ingenting alls.