.

Jag satt och läste i min förbjudna dagbok igår. Den som jag inte ens brukar tillåta mig själv att titta i. Febrilt bläddrade jag fram till de datum som jag sökte. Ja, just det här.

Just det här för sex år sen.

Med blödande ögon läste jag ord för ord. Jag var inte rädd den dagen, inte i huvudtaget. Ändå var det bara 72 timmar kvar. Inte ens det.

Jag var inte rädd alls. Du skulle stanna kvar, skulle aldrig någonsin ge upp. Det lovade du faktiskt mig den här dagen. Ja, just den här dagen för sex år sen. Jag minns dina svaga blickar borra hål i hela min själ medans läpparna dina tala. Du bar så mycket, så mycket som du var för stolt för att ge upp, så därför trodde ja på dig. Ja, jag minns det. Jag trodde på varje ord.

Jag minns det så väl.

Jag trodde på dig, min älskling. De här orden skillde sig inte från några andra. De var ett löfte gett mellan fyra ögon. Fyra kära ögon som vi ägde. Jag äger de än idag, men nu har jag ensamrätt. Ty dina ögon sitter som klister bakom ögonvrån. Jag vill få dem att blunda nu.

Ja, få dem att inte se nå mer.

Ett par sidor längre fram står en tid, ett datum och ett kors.
021025, kl. 16.47

"Jag kommer inte försvinna"
- Åh, älskling. Du lovade ju mig. Lovade mig på riktigt.

Kom tillbaka. Jag ska förlåta. Åh, snälla älskling. Kom tillbaka. Jag lovar, jag ska förlåta dig för att du for. Åh, snälla, jag gör vad som helst. Jag saknar dig så.