.

Att försöka sätta ord för hela det gågna året hade varit lika meningsöst som att försöka gå naken på Grönland utan att frysa ihjäl. Det finns så otroligt många händelser som för alltid kommer att finnas med mig i bagaget. Morfars död är bara en av dem. Jag må tjata om det mycket, men för mig var han inte bara en morfar. För mig var han en förebild, ett ljus i allt det mörka. Någon värdig att se upp till och vilja ta efter. Helt enkelt, min livslevande ängel. När man ser på det så kanske jag borde se det som en självklarhet att döden behövde komma för honom. En ängel är inte menad att stanna på jorden för alltid. En ängel kommer till oss för att skapa mirakel och sedan fara sin kos dit den är behövande. Min morfar gjorde mirakel i sitt människoliv. Min morfar gav mig så mycket mer än vad många andra gjort, och någonsin kommer att göra. Min morfar öppnade upp mitt liv.

Förutom min morfar är det många andra som lyckats berika mig och mitt sätt att se på livet. Linnea Sundman var en av dem i början på året. Hon och jag hade skrämmande lika kärleksbekymmer och tillsammas plånade vi ut dem och tog oss vidare i livet. Det må ha gått långsamt, men vi klarade det. Vi klarade det verkligen. Hon och jag. Att jag under mitten av året lyckades ärra den damens hjärta, ångrar jag djupt. Och jag är fruktansvärt glad att jag har henne kvar i dag.

Runt omkring den tredje månaden av året fann jag även min fru. Eller rättare sagt, jag gjorde henne till min fru. Efter år av bekantskap tog vi äntligen ett steg som jag hoppas var efterlängtat för oss båda två. Vi tog ett steg in i en riktig vänskap. Ett steg till något så mycket större än vad vi någonsin vågat drömma om att dela. Just den vänskapen räddade mig många gånger under de år som vi nu vinkat farväl, och jag hoppas att det kommer göra detsamma även år 2009.

Det finns fler människor som jag hade velat ta till mitt bloggs rampljus, och troligen kommer fler att hamna där, men inte just nu. Mina ord är inte tillräckliga. Så dem får nämnas senare.

Jag skaffade pojkvän i år också föresten. Det är ett stort kliv för mig. Efter att ha blivit sönderslagen på både insida och utsida i års tid, hade jag tappat hoppet. Särskilt med tanke på att den kärlek som föddes i mig i slutet av 2007 ärrade mig även ännu mer. Fast å andra sidan, ärrar inte kärlek som går i spillo, är det någonting som gått snett, riktigt snett. Man kan inte lämna ett förhållande utan att det påverkar en. Det behöver inte alltid vara negativt, men oftast är det väl så. Att allting sätter sig i en som en stor klump som liksom aldrig vill släppa taget.

Hur som helst, tillbaka till Mathias. Jag fann honom egentligen redan i sommras, men då gjorde han inget riktigt intryck. Jag gav honom aldrig chansen, utan den fick han inte förnst på August, Johan och Daniels lokalfest under detta årets senaste del. Dit kom han och förändrade en hel del, även fast att han aldrig fått veta det. Vad som egentligen är speciellt med honom är svårt att sätta fingret på. Han är en otroligt bra kille som får mig att verkligen må bra. Jag tycker om honom för det. Tycker om honom så otroligt mycket. Genom att bara skriva det blir hela jag generad. Men det kanske inte är så konstigt. Han befinner sig ju trotsallt alldeles bredvid mig just nu, alldeles omedveten om att jag formar meningar om hans glans och betydelse hos mig.

Sanaz vill jag tacka också. Hon om någon har gjort mig starkare, och jag vill att hon ska veta att jag för alltid kommer att uppskatta det hon har gjort för mig. Vi delar en vänskap som jag aldrig vill ska ta slut. Som jag vet aldrig kommer att göra det. Känslan värmer mig.

Therse Hamberg, sötnos-gänget, och alla ni andra som vet att ni betyder något för mig, även er vill jag tacka för de gågna 12 månaderna. Jag hade inte klarat mig utan er, och en dag ska jag föra även er till rampljuset på min blogg. Alla ni är egentligen värda det.

Nej. Jag kan inte skriva mer nu. Älskling ligger trotsallt bredvid mig, och jag borde njuta av det. Krama, pussa och kyssa honom för att visa hur glad jag är över att allting är bra nu. Att han gör allting bra. Mer ord får komma en annan gång.

Jag hoppas ni har haft ett uppskttat år. Jag har det.