.

Vet ni vad? Imorgon ska jag hinna gå i skolan, jobba tio timmar, läsa ut "Fröken Julie" av August Strindberg, skriva en fred och konflikt-uppsats och helst hinna sova innan nästa morgon gryr, så jag kommer nog inte kunna skriva något inlägg. Ni får dock lova mig en sak.

Ni måste överleva.
Jag vet att det är svårt, men ni kommer att klara det.

Jag lovar er.

Jag, Tessie och Erika har skrivit under varsina kontrakt om hälsa. En hälsa som vi inte än har, men som vi ska försöka skaffa oss. Så för att hålla dem uppdaterade om hur detta går, ska jag skriva:

Igår åt jag potatismos och korv, en wrap och tre cheeseburgare. Drack tre öl, två ooze, en magharita och tre shots. Men jag var faktiskt duktig och gick hem från nattbussen, och till skolan tidigare på morgonen.

Jag är expart på att vara nyttig. Japp-japp!

Vi två är så fruktansvärt jävla bra.

Vet ni varför? Jo, för idag har vi införskaffat oss gymkort och tränat två intensiva timmar.

Jag säger bara, känn på den. Ja, känn på den nöten, losers.

Att försöka sätta ord för hela det gågna året hade varit lika meningsöst som att försöka gå naken på Grönland utan att frysa ihjäl. Det finns så otroligt många händelser som för alltid kommer att finnas med mig i bagaget. Morfars död är bara en av dem. Jag må tjata om det mycket, men för mig var han inte bara en morfar. För mig var han en förebild, ett ljus i allt det mörka. Någon värdig att se upp till och vilja ta efter. Helt enkelt, min livslevande ängel. När man ser på det så kanske jag borde se det som en självklarhet att döden behövde komma för honom. En ängel är inte menad att stanna på jorden för alltid. En ängel kommer till oss för att skapa mirakel och sedan fara sin kos dit den är behövande. Min morfar gjorde mirakel i sitt människoliv. Min morfar gav mig så mycket mer än vad många andra gjort, och någonsin kommer att göra. Min morfar öppnade upp mitt liv.

Förutom min morfar är det många andra som lyckats berika mig och mitt sätt att se på livet. Linnea Sundman var en av dem i början på året. Hon och jag hade skrämmande lika kärleksbekymmer och tillsammas plånade vi ut dem och tog oss vidare i livet. Det må ha gått långsamt, men vi klarade det. Vi klarade det verkligen. Hon och jag. Att jag under mitten av året lyckades ärra den damens hjärta, ångrar jag djupt. Och jag är fruktansvärt glad att jag har henne kvar i dag.

Runt omkring den tredje månaden av året fann jag även min fru. Eller rättare sagt, jag gjorde henne till min fru. Efter år av bekantskap tog vi äntligen ett steg som jag hoppas var efterlängtat för oss båda två. Vi tog ett steg in i en riktig vänskap. Ett steg till något så mycket större än vad vi någonsin vågat drömma om att dela. Just den vänskapen räddade mig många gånger under de år som vi nu vinkat farväl, och jag hoppas att det kommer göra detsamma även år 2009.

Det finns fler människor som jag hade velat ta till mitt bloggs rampljus, och troligen kommer fler att hamna där, men inte just nu. Mina ord är inte tillräckliga. Så dem får nämnas senare.

Jag skaffade pojkvän i år också föresten. Det är ett stort kliv för mig. Efter att ha blivit sönderslagen på både insida och utsida i års tid, hade jag tappat hoppet. Särskilt med tanke på att den kärlek som föddes i mig i slutet av 2007 ärrade mig även ännu mer. Fast å andra sidan, ärrar inte kärlek som går i spillo, är det någonting som gått snett, riktigt snett. Man kan inte lämna ett förhållande utan att det påverkar en. Det behöver inte alltid vara negativt, men oftast är det väl så. Att allting sätter sig i en som en stor klump som liksom aldrig vill släppa taget.

Hur som helst, tillbaka till Mathias. Jag fann honom egentligen redan i sommras, men då gjorde han inget riktigt intryck. Jag gav honom aldrig chansen, utan den fick han inte förnst på August, Johan och Daniels lokalfest under detta årets senaste del. Dit kom han och förändrade en hel del, även fast att han aldrig fått veta det. Vad som egentligen är speciellt med honom är svårt att sätta fingret på. Han är en otroligt bra kille som får mig att verkligen må bra. Jag tycker om honom för det. Tycker om honom så otroligt mycket. Genom att bara skriva det blir hela jag generad. Men det kanske inte är så konstigt. Han befinner sig ju trotsallt alldeles bredvid mig just nu, alldeles omedveten om att jag formar meningar om hans glans och betydelse hos mig.

Sanaz vill jag tacka också. Hon om någon har gjort mig starkare, och jag vill att hon ska veta att jag för alltid kommer att uppskatta det hon har gjort för mig. Vi delar en vänskap som jag aldrig vill ska ta slut. Som jag vet aldrig kommer att göra det. Känslan värmer mig.

Therse Hamberg, sötnos-gänget, och alla ni andra som vet att ni betyder något för mig, även er vill jag tacka för de gågna 12 månaderna. Jag hade inte klarat mig utan er, och en dag ska jag föra även er till rampljuset på min blogg. Alla ni är egentligen värda det.

Nej. Jag kan inte skriva mer nu. Älskling ligger trotsallt bredvid mig, och jag borde njuta av det. Krama, pussa och kyssa honom för att visa hur glad jag är över att allting är bra nu. Att han gör allting bra. Mer ord får komma en annan gång.

Jag hoppas ni har haft ett uppskttat år. Jag har det.

Jag önskar att du kunde se in i mina ögon och se de ocean av frågor, känslor och sanningar som jag egentligen bara vill dränka dig i. Problemet är bara att mitt ordförråd inte räcker till. Jag vill ge dig ord som inte ens existerar. Ord som säger att jag är en idiot, men ändå inte vill förlora dig. Ord som säger att min vita flagga är i topp, och att jag aldrig någonsin skulle vilja se dig sårad, allra minst av mig själv.

Men det går inte.

Innan det återigen är dax att åka till väsby vill jag hälsa alla en riktigt god jul. Bland dem alla räknas du in, morfar. Det blir min första jul utan dig i år och det känns verkligen i hela kroppen. Även fast att du hade varit borta från verkligheten i många år fanns du i alla fall där. Du satt deprimerande i din rullstol och försökte gunga med i julens rytmer. Du lyckades inte, men att se din ansträgning värmde alltid upp mitt hjärta. Du var så fin, morfar. Så otroligt fin.

När vi var små minns jag att du alltid välkomnade in julen med oss. I flera veckor befann vi oss hos dig, jag och bror min, för att tillverka smörknivar, julskinka och julekorv. Ibland kryddade vi det hela med att åka pulka i dem vita backarna, ibland med att sjunga så många julvisor att gomen skavde i flera dagar efteråt.

Åh, Jag saknar dig otroligt mycket, morfar. Jag hoppas att dem tar hand om dig där uppe.
Verkligen hoppas.

Jag har hjärtat kvar i min hand, men känner inte längre pulsen nå mina fingerspetsar. Känner inte längre allt blod pulsera ut i venerna, eller smyga sig in genom artärerna. Jag köper läget utan att försöka forska i bakgrunden, utan att försöka förstå att saker och ting kan ligga i vägen, eller att jag faktiskt inte ens har råd att spela med de pengarna som jag gör. Det är flera månaders tårar och känslor som jag nu använder som spelkort.  Ja, som jag nu använder utan att  ens försöka tänka på deras betydelse i mitt liv. Dem bara ligger där, beredda att tas av någon annan. Och frågan kvarstår än,

vad tror jag att jag kan få ut av det här? Vad tror jag att jag kan vinna?

Jag borde stanna upp, tygla mina tankar och försöka söka en lämplig utväg innan det är försent, men det är så otroligt svårt. Så otroligt komplicerat. Det är så otroligt mycket lättare att spela vidare, ta upp en ny omgång kort och dra på sig ett stort pokerfejs. Jag är bra på det. Jag vet ju det. Ingen kommer att se, ingen kommer att förstå. Det är bara melankolin som jag vet kommer innefinnas som får mig att tänka efter. Som får mig att tänka om. Frågan är bara,

Kan jag få ut mer? Kan jag vinna än? Är det värt att stanna här, eller har jag redan förlorat min pott? Ja, har jag redan förlorat min pott?

Idag är det en månad sedan jag och älskling satte en pronomen framför våra namn. En månad sedan han blev min, och jag blev hans. På något sätt känns det som om det var en evighet sedan, på något sätt som om det var igår.

Det är lite läskig, men ändå rätt mysigt på något sätt.

Jag tycker om dig jätte mycket, min älskling, och tycker det är jätte tråkigt att du inte är här.

Mitt arbete har bestämt sig för att varsla så många som möjligt för att dra ner på kostnaderna. Alla små söta extra-arbetare får ta smällen. Panik får jag av det faktumet. Ren panik, eftersom att jag är en av dem.

Redan nu har schemat för arbetarna förändrats. Det är längre pass och därav färre. Till en början fick jag veta att alla mina försvann av den anledningen, men helt plötsligt sitter jag med fler pass än någonsin. Tack gud för det, får jag nog säga. Om januari-lönen blir min sista lön på länge, behöver den vara stor. Riktigt stor.

Hur ska jag klara mig utan pengar?

panik-panik

PAAAAAANIIIIK